Sommaren 1968 cyklade jag och kompisen Mats Rosenberg runt i Skåne och tittade på fåglar, den fågel vi åtrådde mest var blåkråka. Vi hade fått en uppgift om att blåkråka hade setts på Österlen, jag minns inte varifrån uppgiften kom. Blåkråka fanns långt tillbaka i hela södra Sverige, men den sista häckningen i Sverige var på Fårö 1967, den kategoriseras som nationellt utdöd. En färgstark art att sakna som svensk häckfågel. Det är överhuvudtaget inte ofta den ses inom landets gränser. Att den försvann har naturligtvis med minskningen av stora insekter att göra.

Vid ett besök i Tunisien den 8 maj i år fick jag tillfälle att studera en rastande blåkråka under en timmes tid. Den satt på en telefonledning, gjorde små utfall och fångade skalbaggar, stora insekter och grodor på marken. Det är en vacker fågel med utstrålning. Erik Rosenberg skriver ”Blåkråkan står jämte kungsfiskaren i en klass för sig bland svenska fåglar. Den som sett en sådan fågel kommer i regel med hänförda beskrivningar…”

Blåkråkan har minskat kraftigt i Västeuropa. A Rocha i Frankrike driver ett speciellt projekt där man både forskar och arbetar för att bevara den. ((https://france.arocha.org/en/resources/a-rocha-france-le-rollier-deurope/) Genom att sätta upp holkar, plantera träd och sprida kunskap bland lantbrukare och markägare har man vänt den negativa trenden i Vallee des Baux, och har nu en livskraftig population där. Man har också studerat deras flyttning och övervintring genom att utrusta dem med s.k. ljuslogger. Då visade sig att de sydfranska blåkråkornas ofta passerar Tunisien på väg till savannerna i södra Afrika. Kanske var det en rastande sydfransk blåkråka jag mötte.