I samband med A Rochas vänners konferens "Hela skapelsen" i Hyllie Park Kyrkan (Malmö) höll Roland Spjuth och Bengt Rasmusson en dialogpredikan den 8 april 2018 (2:a söndagen i påsk). Predikan är bl a ett försök att grunda glädjen över och ansvaret för skapelsen i Jesus Kristus. 
 

Hela skapelsen
Om Kristus, skapelsen och vi: Joh 21:1-14

Inledning

Roland: Detta är en mycket innehållsrik söndag! Vi har firat Herrens måltid; vi har konferensen ”Hela skapelsen” och det är en vecka efter påsk och som ställer oss inför frågan: ”Hur ska livet levas efter påsk?” Det märkliga är att Bengt och jag upptäckte hur allt detta vävs samman i det som är dagens text som vi redan hört Ida läsa. Vi träffades för snart tre veckor sedan och har sedan haft en dialog om vad denna text betyder och vad den har att göra med helgens tema. Hoppas vi i vårt samtal kan förmedla något av det som vi verkligen glatt oss över och utmanats av i denna text.
 
Texten handlar självklart om vad som händer med lärjungarna efter påsk. Hur ska de leva nu? Lärjungarna är fortfarande tvivlande och desillusionerade. Vi finner dem tillbaka i vardagen där allt började – det var ju i Jerusalem allt skulle hända. Det märkliga: De möter den Uppståndne som inbjuder till en måltid på deras egen ”strand”. Han har gjort upp eld, stekt fisk och gjort iordning brödet. Måltidsgemenskapen med Jesus säger något väsentligt om ”livet efter påsk”. Men våra funderingar har också handlat mycket om ifall texten också säger något om helgens tema om skapelsen.

Bengt, denna text handlar väl inte om skapelsen? Att möta Jesus som uppstånden och levande, det betyder väl att vi tror på någon som lämnat skapelsen bakom sig och flyttat till den himmelska världen? 

I. Kristus möter oss i det skapade

Bengt: Nja! Jag tror vi måste tänka till lite djupare kring vad Bibeln och den här texten säger om Jesu uppståndelse. Först, låt oss bara påminna om det självklara: Här på stranden till Tiberiassjön får de desillusionerade lärjungarna vara med om något enastående: de får möta den uppståndne Kristus! Det enastående är inte att en som var död nu lever igen (jfr Lasaros). Det enastående är att Jesus – som den förste av alla – har uppstått på den yttersta dagen! På påskdagen sker det som profeterna hade talat om: uppståndelsen på den yttersta dagen. Framtiden och hela världens nyskapelse hade alltså redan brutit in! Den yttersta dagen var på något sätt redan här i Jesu uppståndelse. Himlen hade landat mitt i deras vardag! På stranden lyste ljuset från framtidens värld. 

Men här måste du och jag ställa oss en fråga: Varför visar sig den Uppståndne alls här på jorden? Om himlen är målet för uppståndelsen på den yttersta dagen, varför for inte Jesus direkt dit? Där på stranden står en man som fortfarande har spikhål i sina händer och på sina fötter (något Lukas poängterar, se Luk 24:36 ff), och som fortfarande är intresserad av lärjungarnas fiskelycka. Där på stranden har Jesus tänt en brasa och ska strax äta stekt fisk och lite bröd med sina lärjungar. Måste inte detta betyda att uppståndelsens kropp på något sätt hör samma med den jordiska kroppen? En förvandlad kropp, en förhärligad kropp men fortfarande en kropp, inte en okroppslig själ eller ande. Och måste inte detta också betyda att skapelsen har en väsentlig plats i Jesu himmelska liv? Det finns ingen motsatsställning mellan kropp och ande, mellan jord och himmel.

Om det är sant att Jesus har uppstått på "den yttersta dagen", om det är sant att han fortfarande har en verklig kropp märkt av spikhål, om det är sant att nästan det första han gör efter uppståndelsen är att bjuda på måltid, då kan väl inte kroppen, naturen, jorden och skapelsen betraktas som ett fängelse, ett störningsmoment på vår väg mot himlen? Inte ens kan väl det skapade bara betraktas som ett trevligt – men inte särskilt nödvändigt – inslag på vår väg mot ”högre höjder”? Nej, om Jesus har uppstått, då måste väl hela skapelsen vara något som hör intimt samman med vår identitet som Guds avbilder, även i ett evighetsperspektiv? Då måste väl hela skapelsen vara avgörande och betydelsefull i vår relation med Gud, nu och för alltid? 

I mötet med den uppståndne Jesus så kan du och jag ana att hela skapelsen är platsen för Guds härlighet! Skapelsen är platsen där Guds förtjusning och glädje strålar fram. Skapelsen är inget mindre än mötesplatsen där Gud möter dig och mig, där Kristus kommer oss nära, nu och för alltid!

Det finns en annan händelse i vår text som förstärker det vi redan sagt, att hela skapelsen hör så intimt samman med vår relation till Jesus. Och det är själva fiskafänget. Trots att flera av lärjungarna var fiskare, så gick fisket inget vidare. Men så hör de Jesus ropa från stranden att de ska kasta ut nätet på högra sidan och med ens får de en storfångst! Vad säger det oss om Jesus? Att Jesus är en magiker? Nej, inte alls! Men kanske att Jesus har en märklig förtrolighet och samhörighet med hela skapelsen, att Jesus känner skapelsen ”inifrån”, att Jesus är som hemma i hela skapelsen. Och det är ju inte bara den här episoden som uttrycker det, utan det finns ju mängder av händelser i evangelierna som uttrycker samma sak. Bara för att nämna några exempel:

• Frestelsen i öknen, där det i Markus står att Jesus "levde bland ["var med de", "being with"] vilda djuren" (Mark 1:12; jfr Jes 11:6 ff). Det är som om Jesus är bland de sina (när han är bland vilddjuren)!
• Bergspredikan: "Se på [inte titta förstrött, utan studera, uppmärksamma] himlens fåglar... Se på ängens liljor..." (Matt 6:26, 28). Det är som om Jesus känner skapelsen utan och innan!
• Jesus tystar stormen över Galileiska sjön: Jesus helt lugn och sover, men för de vettskrämda lärjungarnas skull: "Han vaknade och hutade åt vinden och sade till sjön: 'Tig! Håll tyst!' Vinden lade sig och det blev alldeles lugnt" (Mark 4:39). Det är som om Jesus är hemmastadd i hela skapelsen!

Roland: Det du säger Bengt betyder alltså att Jesus har en enastående förtrolighet med hela skapelsen! Han är hemma(stadd) i hela skapelsen! Tänkte på detta när jag vaknade i gryningen. Lärjungarnas berättelse är som om jag skulle komma ut i vårt lantkök i gryningen och till min förvåning se att Jesus står det och att han har gjort iordning kaffet och smörgåsarna till min frukost. Han är hemma i vår vardag (och han vet vad jag vill ha för frukost). 

Hur kan det vara så? Varför är Jesus så hemma i vår värld? Det enda rimliga svaret är väl att denne Jesus hör samman med den som är hela skapelsens källa och mål! Det är detta som är det "djupaste perspektivet" i Johannesevangeliet. Om Kristus är uppstånden, då tillhör han Gud. Och tillhör Kristus Gud, då är han också medskapare. Därför börjar evangeliet med att slå an just detta: ”I begynnelsen var Ordet … och Ordet var Gud. Allt blev till genom det … I Ordet var liv, och livet var människornas ljus”. Och så fortsätter han berätta om Jesu födelse utifrån detta perspektiv: "Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen [kosmos]. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom... Han kom till det som var hans [eget]" (Joh 1:1-5, 9-11). Inte undra på att Jesus är hemma(stadd) i hela skapelsen. Det är ju hans skapelse! I morse när jag ställde mig vid fönstret och tittade på när solen steg upp bakom Romeleåsen var det som om Jesus stod vi min sida och sa: ”Roland, du skulle bara veta hur mycket jag älskar detta kosmos [samma ord i Joh 3:16]! Jag var med och skapade allt detta och det är jag som gett mitt eget liv för att rädda det”. 

Med åren tycker jag detta blir större och större för mig själv. När jag möter dagen som vaknar till liv genom solens ljus, tycker jag mer och mer att jag kan se en närvaro större än solen som strålar fram och som är källan till allt liv.

Bengt du berättade om en liknande erfarenhet när vi talade om detta: 

Bengt: om erfarenheten av en "öronbedövande" fågelsång kl 03 en sommarmorgon (som exempel på att upptäcka "ljuset Kristus" i skapelsen, stämma upp i fåglarnas lovsång till Kristus).

II. Vi kommer till Jesus Kristus med skapelsen

Roland: Men det märkliga i texten är inte bara att Jesus Kristus kommer till lärjungarna och bjuder på det han tillagat åt dem utan han vill också att lärjungarna ska dela med sig av det de har. ”Hämta några av fiskarna som ni just fick” (21:10) – alltså från det arbete ni kämpat med i natt men som ni först nu fått och lyckats ta med er upp på stranden. Varför räckte det inte med de fiskar Jesus hade gjort iordning? Det är som om Jesus skulle sagt till mig i köket denna morgon: ”Roland, innan du äter, gå ut och hämta lite sallad från trädgårdslandet att lägga på smörgåsarna”. Varför har inte Jesus allt färdigt? Varför ska vi ta med oss av det vi har fått? När vi började fundera på den frågan insåg vi att detta händer hela tiden i Jesu liv och Johannesevangeliet.

• Det första undret sker vid en bröllopsmåltid. Vinet tar slut. Men Jesus trollar inte bara fram vinet. Han ber att få ”sex stenkärl” som ska fyllas med vatten och som sedan förvandlas till vin (2:6-7). 
• Lite senare möter han en samarisk kvinna vid en brunn - en kvinna vars liv är så fyllt av stora behov - så börjar hela mötet med att Jesus säger: ”Ge mig något att dricka” (4:7).
• Och när han i kapitlet efter ska mätta 5000 personer så utgår allt från att Andreas kommer med en liten pojke som lämnar över fem kornbröd och två fiskar (6:9). Andreas själv tvivlar: ”men vad förslår det till så många” (6:10). Men Jesus ”tog bröder, tackade Gud, och delade ut … ” (6:11) .

Ni hör väl parallellen till texterna om Herrens måltid som vi just firat? Varför fortsätter han att möta oss i en måltid? Och varför ska vi komma med ”bröd och vin” till nattvardsbordet? Om vi vill möta Jesus Kristus, varför ska vi komma med något så materiellt och vardagligt som vårt bröd och vår dryck? 

Vilken viktig upptäckt i denna text! Den andra rörelsen i måltiden: Inte bara att Jesus kommer till oss, in i vår värld, vi kommer också till Jesus med vårt eget för att han ska välsigna det och göra det till en plats där hans närvaro bryter igenom i våra liv. 

Bengt summerar: Du menar alltså att detta är vår kallelse? Att föra vår värld och skapelsen fram till Jesus för att hela världen ska bli platsen för hans rikes närvaro? Jag tror att du har helt rätt! Texten är faktiskt en kallelse- och missionstext. Livet stannar inte vid påsk. Deras kallelse förnyas till att bli människofiskare. Det var precis så här det gick till tre år tidigare när Jesus kallade lärjungarna första gången. Och det är väldigt tydligt i fortsättningen i Jesu dialog med Petrus (21:15-19, ”älskar du mig” – ”var en herde för mina får”). 153 fiskar är kanske en bild på alla folkslag (som man då kände till). Men fiskarna och den stora mängden fiskar är kanske också bild på skapelsens fullhet och fullbordan som Joh 1 talar om – vi tar hela livet med oss till Jesus Kristus. Missionskallelsen hör ihop med den kallelse vi har i skapelsen. Att vara Guds representanter (avbilder) som vårdar och förvaltar hela skapelsen. Allt ska vi ta med oss till Jesus Kristus!

Roland: Precis! Och jag tycker fortfarande att vi har problem med att se att vår missionskallelse gäller allt i livet. 

• Vi skulle behöva inse att när vi oroas, suckar över eller sörjer elände i världen såsom krig och flyktingkatastrofer, sjukdom och död, plastbergen i haven och avgaserna som förpestar luften - så är detta en del i vår missionskallelse. Paulus skriver i Rom 8 att ”hela skapelsen ropar som i födslovåndor…" och att ”vi också ska ropa i vår väntan” på att Gud skall befria oss och världen ur sin fångenskap (8:22-23). Paulus säger t.o.m. att detta ytterst inte är vårt eget rop. ”Anden vädjar för oss med rop utan ord” (8:26). Vi delar Guds smärta över en värld i fångenskap. Därför: när vi suckar och våndas – påminn dig om att det är en bön! En del i din missionskallelse att lyfta en sargad värld till Gud. Att föra det till Gud med bönen att ”möt oss i detta” … ”kom med ditt rike, förvandla vår förtvivlan till en plats för din närvaro!”
• Eller när vi arbetar, påtar i trädgården, skapar, hantverkar och allt annat som vi gör för att sköta om denna värld, så fullbordar vi vårt uppdrag att som Guds avbilder vårda och förvalta denna värld. Det är inte bara något vardagligt som saknar religiös betydelse. Vi vill ge det till Jesus för att också det ska bli en plats för hans närvaro. I Uppenbarelseboken står det t o m om det nya Jerusalem att ”allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit” (21:26).

Bengt: Du nämner om ”det nya Jerusalem” och det är intressant. I Uppenbarelseboken står det ju också att det nya Jerusalem kommer ”ner” från himlen. Det kommer från Gud. Det är som om himlen omfamnar jorden, inte utplånar den, utan upprättar den. Och visst är det väl hoppfullt? Gud har aldrig lagt på våra axlar att vi ska rädda världen, tack och lov! Men Gud vill inte vara Gud utan oss. Så därför gläds Gud när vi bär fram våra till synes små ansträngningar och bidrag och välsignar det och låter det bli till byggstenar i den upprättade värld som Gud skapar.

Så skälet att vi bryr oss om denna värld och skapelsen är inte rädslan att allt annars kommer att gå åt skogen, utan att vi vill dela Kristi glädje och förtjusning över sin skapelse. Och kanske är det så att det sätt på vilket vi gläder oss i skapelsen nu, på nåt sätt visar hur djupt vi vill leva med Gud i evigheten i den upprättade värld Gud bereder åt oss. Genom att glädja oss i och vårda om skapelsen nu uttrycker vi vår tacksamhet till Gud, vi erkänner ödmjukt att vi är en del av skapelsen och att vi är beroende av den. Ja, vår glädje och omsorg om skapelsen blir en avgörande del i vår tillbedjan och hoppfullhet.

Men jag tror också att vi verkligen behöver påminna oss om att detta missionsuppdrag inte är något som vi ska göra var och en för sig. Vi behöver inte det. Vi har ju varandra! Jesus har fört oss samman. Vi är ju en kyrka! Vi kan hjälpas åt, lyssna på och lära av andra (som t ex den kristna miljöorganisationen A Rocha) och av varandra, uppmuntra varandra, låna av varandra, stötta varandra. Glöm inte det!

Roland summerar (genom att återkoppla till Herrens måltid): Så, vad har vi sagt? Vad var relationen mellan ”livet efter påsk”, Herrens måltid och helgens konferens om ”skapelsen”? Jesus Kristus har inte lämnat kosmos utan kommer till oss. Även ”efter påsk”, fortsätter Jesus att inbjuda oss till sin måltid – Herrens måltid. Låt varje Herrens måltid även i fortsättningen påminna oss om vårt uppdrag: Att vi ska komma med allt eget, med vår världs nöd men också med allt vackert vi gör i våra försök att förvalta och vårda denna värld. Vi kommer med det till Jesus för att vi tror på och bär hoppet om att mitt i detta kan Jesus Kristus och Guds framtid bryta in och bli närvarande i vår värld. Vi möter framtiden inte bortom världen utan mitt i skapelsen; i en enkel måltid som vi ställer i ordning. Och låt oss inte glömma att det är hoppets måltid! Det är Gud som har framtiden i sina händer och som kommer oss till mötes. Gud har skapat allt genom Jesus Kristus, Gud uppehåller världen och kommer en dag att förvandla den och fullborda sitt frälsningsverk. Amen.